Igår eftermiddag...
Telefonen ringer i sovrummet, skyndade mig för att inte Jacob skulle vakna, det var mamma som ringde. Lill killen gjorde lite ljud ifrån sig men sov fortfarande. Jag satte mig i vardagsrummet och pratade med mamma. Vi diskuterade smörgåstårtor till dopet. Plötsligt går andningslarmet - Jacob har slutat andas... Jag släpper allt jag har i händerna och springer in och ruskar om honom. Han slår upp sina yrvakna ögon, aningen chockad av det hemska uppvaknandet, men han är okej! Min lille gosse, vill inte ens tänka tanken om vad som kunde hänt. Det var fruktansvärt, jag fick ont i magen och blev illamående av händelsen och kunde inte sluta gråta.
Mamma ringer upp igen (slängde bara luren i golvet) och undrade vad som hände. Kort där efter ringer Chrille, han berättar att larmet gick för dom också några ggr men att spädisar gör andningsuppehåll. Jo, visst gör dom det men i detta fallet var det inte bara ett uppehåll. Jacob hade ansiktet mot kudden. Han kan ju snurra runt lite hur som helst i sängen nu förtiden och kudden var aningen för mjuk för det och blev som en "mur" på kanterna. Kudden är numera borta.
Vet inte vad jag skulle gjort om något hade hänt min älskade lille gosse, ljuset i mitt liv. Jag älskar att höra dig andas <3
Har ni andningslarm? Det är ju bra! Visste inte jag fanns! Men fy vad läskigt alltså! Kan inte tänka mig hur det måste känts! Ja, skit i den dumma kudden! Vi hade inte kudde förrän Lucas var närmare ett år tror jag! Men skönt allt gick bra!! *kramar om* Kram Bella
SvaraRadera