Klockan 01.30 den 18maj vaknar jag till och känner på mig att någonting händer. Reser mig upp från sängen och det börjar rinna längs benen. Vattnet går. Hojtar till av glädje till Anders. Äntligen händer det någonting. Springer in i duschen och sköljer av mig, tar sedan en binda och går och lägger mig igen. Runt en halvtimme tidigare hade jag varit på toaletten och var grymt besviken av att jag inte vaknade med värkar. Det hade jag inte behövt att vara, runt 2 tiden började värkarna komma. Inte gick det att sova mer, dock försökte jag men det var svårt att vara still. Försökte fördriva tiden så gott jag kunde med att duscha, läsa och andas genom värkarna. Runt 5 tiden kom värkarna med 3-5 min mellan, jag ringde då till förlossningen för att rådfråga. Hon tyckte att jag verkade klara det bra hemma så att jag kunde avvakta ett tag. Efter vårt samtal tyckte jag att värkarna tilltog. Anders åkte då till sitt jobb för att byta bil samt lämna av grejor.
Sen bar det av till förlossningen.
Vi kom in i ett undersökningsrum och fick ligga med CTG kurva i ca 30 min. Sedan kände hon efter hur öppen jag var. Inte mkt, 3 cm, men tillräckligt för att vi skulle bli inlagda. Hade jag vetat att jag stannat hemma längre, fast i efterhand var det nog tur att vi åkte in ändå eftersom jag behövde lite hjälp på traven.
Vi blev invisade i rum nr 7, jag och mina syskon föddes alla i rum 7, fast inte i detta rum då alltså. Men det var lite roligt tyckte jag :) Efter flera timmars värkarbete visade sig att jag knappt hade öppnat mig något alls. Grymt besviken. De satte värkstimulerande dropp på mig för att få igång värkarbetet ordentligt och vilken fart det fick. Jag hann knappt med. Lustgasen blev min bästa vän för kvällen. Vi kämpade på Anders och jag. De kopplades en elektrod på barnets huvud för att lättare kunna se hur de blev påverkat av värkarna osv. Helt plötsligt sjönk hjärtfrekvensen ordentligt, jag började gråta och gjorde mig beredd på det värsta. De plockade av mitt halsband och en läkare kallades in. När Bm hade känt var jag öppen 4-5cm men enligt läkaren 6-7cm och det gjorde mig glad. Och barnet reagerade på att de petade på huvudet och hjärtfrekvensen steg åter igen. TUR! Liten skrämde oss rejält.
Vi fick in en pilates boll som jag kunde sitta och gunga lite på. Hög på lustgasen lutade jag mig mot Anders och försvann in i värkarbetet. Ångrar att vi inte tog in den tidigare för det var otroligt mysigt att sitta så nära.
Vårt barn låg med ansiktet uppåt vilket resulterade att jag fick krystvärkar alldeles för tidigt. De satte igång på bollen då jag var öppen runt en 7cm och kroppen krystade av sig själv. Det gick inte att hålla emot och det var otroligt skönt att få följa med. Barnmorskan märkte sen att jag började krysta lite för bra och jag fick hoppa upp i sängen igen. Var nu öppen 9cm och jag fick tillåtelse att följa med krystvärkarna. Låg först på sidan med ena benet i stöd, inte alls skönt och jag kunde inte ta i ordentligt. Jag har tydligen stort bäcken och vår envisa bebis snurrade runt lite för mkt där nere och ville inte riktigt komma ner. Lite för gott om plats tydligen och Liten låg med huvudet på sniskan där nere. Men till sist så, jag fick komma över på rygg, bägge benen i stöd och nu fick jag ta i för kung och fosterland. Har ingen tidsuppfattning om hur lång tid det tog från det att jag fick krysta ordentligt tills de att han var ute. Sen kände man att spänningen släppte mellan benen och barnet var ute. En stor fin gosse.
Kl. 20.50 föddes Jacob, 4125g och 52cm lång. Lyckan är obeskrivlig. Det är svårt att förstå att det är han som var kickboxaren i magen. Han är lugnare utanför magen än vad han var inne.
Förlossningen var en fantastik upplevelse som jag gärna upplever igen. Man fick den finaste gåvan för det hårda arbetet. Efteråt var dock inte lika trevligt och det är inget man har fått höra om. Jag trodde att det skulle göra skit ont och ta jätte lång tid att få ut moderkakan men den kom i ett svep under en liten värk. Det var fruktansvärt när de klämmer på magen efteråt för att se till så att livmodern börja dra ihop sig, ajajaj.. Sedan skulle det kollas hur mkt jag behövde sys. Det var hemskt att känna när de rörde där nere, man var ju riktigt öm och känslig och jag rös. De tryckte upp en "bomullsboll" för att stoppa blödningen för att kunna se, stort AJ. Jag behövde ett stygn inne och 3-4 i mellangärdet. Blev bedövad med några sprutstick som faktiskt inte kändes så farligt men det gick inte att bedöva så mkt i mellangärdet så där kände jag när nålen stacks in när barnmorskan sydde. Men det kändes inte så farligt, värre var det när bomullsbollen skulle ut igen. Det blev även några fler kläm på magen under kvällen *ryser*.
Runt 24.00 kom vi in på BB. Nu skulle jag bli själv med min lille prins, läskigt och ännu värre var det att det redan låg någon i rummet. Kändes jobbigt att behöva störa. Men hon var väldigt trevlig. Tre nätter spenderade vi på BB innan vi åkte hem till pappa och Theo den 21maj.
Nu börjar allvaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar